Granska granskarna

En programledare som inte lever som han lär, om varudeklararade journalister och en missad story om en författare som på märkliga grunder förklarats mentalsjuk. Kritik som marginaliseras genom att kallas "liberal" och från "bloggosfären".

Det finns ett uppenbart behov av att granska dem som påstår sig granska: Medierna i P1.

I en artikel i Arena (2/03) som mer riktar in sig på Lars Adaktussons person än dennes journalistik tar Petter Ljunggren sig an frågan om förment objektiva public service-journalister. Alla har en ståndpunkt, menade Ljunggren som ifrågasatte ”att hans [Adaktussons] frikyrkliga bakgrund inte alls färgar programmets utformning”. Det ärliga med varudeklarerade journalister som Janne Josefsson framhålls.

Det där var ju ett par år sedan och nu är förstås situationen en annan när Petter Ljunggren jobbar med granskande journalistik i public service-programmet Medierna i P1. Ingenstans på varken Mediernas eller Tredje statsmaktens hemsida kan vi läsa om att Petter varit långvarig medarbetare hos tidningen Arbetaren som ägs av SAC – Syndikalisterna, varit facklig aktivist. Uppgifter som dessa verkar medvetet ha utlämnats ur beskrivningen av Petters tidigare anställningar. Det kan ju förstås vara så att Petter Ljunggren bytt fot i frågan om huruvida journalister öppet bör redogöra för sina politiska perspektiv och bedömas därefter. Mer troligt är dock att viljan att föra fram kritiken klingade av och ersattes med en vilja att odla sitt eget oberoende så fort Ljunggren själv började arbeta för SR och SVT.

Jag var själv, vilket trogna läsare nog redan känner till, med i programmet Medierna 16/2 och riktade kritik mot hur DN Kultur hanterade debatten kring tidskriften Mana.

Pablo Lizama Farias, reportern som intervjuade mig, saknar även han någon varudeklaration. Någon idealiserad, objektiv och grå public servicebakgrund finner vi inte här heller utan istället finner vi en nämndeman för vänsterpartiet

Jag skulle kunna hålla detta emot radioprogrammet Medierna. Jag skulle kunna säga att Medierna är ett program av och för socialister med tanke på den bakgrund båda journalisterna har. Jag skulle med emfas kunna säga att Petter Ljunggrens syndikalistiska bakgrund ”färgar programmets utformning”, samma resomenang som Ljunggren använde mot Adaktusson.

Något sådant tänker jag dock inte göra, även om jag själv skulle välkomna en utveckling med fler varudeklarerade journalister. Medierna är faktiskt ett ganska intressant program som är värt att lyssna på. Jag anser också att det finns något McCarthyistiskt över att förminska en person till en etikett istället för att granska dennes journalistik. .

Hur arbetar då redaktionen på Medierna i P1? Redan under vecka sex då Petter Ljunggren nappade på att göra ett inslag om DN Kultur frågade han mig om min kritik mot DN Kultur var en del av kritiken från höger som gick ut på att redaktionen i fråga skulle vara för vänsterpräglad. Jag svarade att jag själv ofta inte tycker DN Kultur är speciellt intressant men att den får vara precis hur vänster den vill. Jag gjorde det tydligt att det jag vänder mig emot är att DN kallade den kampanj man bedrev för Manas räkning för Kulturdebatt. Någon debatt förekom ju inte eftersom endast en sida - den som sympatiserade med Mana - fick komma till tals. Jag riktar även kritik mot att den linje DN drev i frågan om Mana innebar att man höll en extremistisk publikation om ryggen. Vi talar om en tidskrift som spridit grova fördomar och som har uppmärksammats av Expo, SKMA och av andra.

Dagen innan programmet skulle sändas tog jag kontakt med Petter på Medierna och ställde bland annat frågan hur jag skulle komma att tituleras. Liberal debattör eller liberal bloggare blev svaret. Jag vände mig emot detta eftersom min kritik mot DN Kultur faktiskt inte har något med huruvida jag betecknar mig själv som liberal, socialist eller anhängare av någon annan ideologi att göra. Jag var också något förvånad eftersom vi redan från början klarat ut min kritiks karaktär. Petter Ljunggren ger sig inte: ”Men du är väl liberal?”, frågar han och tilläger att det är ”lika bra att vara tydlig”. Jag försöker förklara att mina politiska åsikter faktiskt inte är relevanta i det här sammanhanget. Det hela känns lite obehagligt. Maria Schottenius presenteras inte som någon vänsterorienterad kulturchef, programledarens syndikalism får vi inte höra något om och att reportern för något år sedan var nämndeman för vänsterpartiet nämns inte. Varför ska just det faktum att mina politiska åsikter ofta lutar åt ett liberalt håll tas upp? Jag skickar ett par mail och sms och till slut ger sig Petter och går med på att inte presentera mig som "liberal". Jag nöjer mig med det.

"Och reaktioner har också kommit från annat håll. Från bloggar i den sk bloggosfären. På communityn Facebook har det till och med bildats en grupp "lägg ner DN Kultur".

Direkt efter detta presenteras jag. När programmet sänds märker jag dock att man klumpat ihop alla kritikerna och det framstår till och med som om jag har något med facebookgruppen ”lägg ner DN Kultur” att göra (vilket jag inte har). Redan här förstår jag att något är väldigt fel.

Jonathan Leman representerar de kritiska, ofta med liberala värderingar och ofta aktiva bloggare. Det finns ett mönster anser de, och fallet med Johan Norberg. hur han i en artikel på kultursidorna kopplats ihop med islamofobi. Det har i denna miljö väckt heta känslor"

Nu förstärks kopplingen ytterligare. Jag representerar de kritiska och förekommer i denna miljö, menar reportern Pablo. Fel. Jag representerar mig själv och min kritik har inget med varken "liberala" bloggares eller Johan Norbergs att göra mer än att vi alla, av olika skäl, är kritiska till DN Kulturs agerande i någon av flera frågor.

Reportern fortsätter:

”Jag ska nu, för första gången, sammanföra symbolen för denna kritik mot DN:s kultursidor med chefen för DN Kultur, Maria Schottenius.”

Nu beskrivs symbolen (finns det en sådan?) för min kritik, som flätats samman med andras kritik, som Johan Norberg. Cirkeln sluts.

Medierna låter också Maria Schottenius helt okommenterat och utan att ställa följdfrågor, komma undan med lögnen om att man aldrig fick in någon text. Detta trots att de visste att hon hittade på. Det intressanta är dock inte bara vad som är med i programmet utan också vad som utelämnats. Under intervjun med mig under onsdagen 13/2 presenterade reportern Pablo uppgifter som visade hur författaren Maja Lundgren systematiskt beskrevs som sinnessjuk i ett antal artiklar i DN Kultur. Man var alltså även här linjedrivande på ett sätt som liknar den ensidiga linje man drev under Mana-debatten. Man använde kulturdebattutrymmet till att karaktärsmörda en författare i artikel efter artikel utan att den andra sidan fick höras.

Reportern förklarade vidare att man, om inget märkligt hände, skulle intervjua Lundgren och ta in även hennes kritik. Maja Lundgrens kritik mot DN Kultur togs dock aldrig upp. Kan beslutet att inte ta med Lundgren ha haft något att göra med att det var svårt att koppla henne till liberaler och bloggosfären?

Kritiken mot DN Kultur beskrivs alltså som ett perifert randfenomen som härstammar från "liberala bloggare", när kritiken i själva verket kommer från en bred och heterogen skara. I programmet förtigs att även vänsterorienterade personer är kritiska till DN Kultur.

Det finns många journalister som trots sina egna åsikter och sympatier lyckas spegla verkligheten på ett schysst sätt. Det finns god journalistik men alldeles uppenbart är att det finns skäl, inte minst för redaktion på Medierna i P1, att diskutera de frågor som Petter Ljunggren ställde i Arena.

*Rättelse: I texten ovan fanns en uppgift som ej dubbelkollats. En annan Petter Ljunggren än programledaren i Medierna skrev boken Arbetets sånger. Referensen till boken är nu struken.

Uppdatering 080515: Läs även detta inlägg för mer om Mediernas aktivistiska journalistik.