Är attacker mot synagogor ute i Europa och de våldsamma protestdemonstrationer som ägt rum på olika platser enbart ett utslag av antisemitism eller kanske än mer av förtvivlan?
Man undrar om Monika Thunbäck-Hanson också såg Lasermannens våld som framför allt ett uttryck av "förtvivlan". Jag tror inte det.
8 kommentarer:
Varför i så fall inte också "förstå" Baruch Goldstein eller Yigal Amirs "förtvivlan"? De gjorde ju också sina dåd utifrån en känsla av desperation, då de såg sitt land "ges bort till fienden".
Att det ska vara så förbaskat svårt att skilja på en känsla och en handling? Sådana här resonemang gör mig mörkrädd.
precis. En sak vore om man alltid satte sig in i rasisters känsloliv och tillmätte dessa känslor större betydelse än rasistiska motiv. När det bara sker när det gäller judar blir det väldigt obehagligt.
Det var verkligen en helt förvirrad recension, den där. Vad menar kvinnan egentligen? Och hur naiv kan hon bli?
Jag har också förstått att Sigbert Axelsson har en obehaglig text med i antologin.
David,
Ja, det är nog ingen dum strategi. Dessutom gör det ju det hela lite roligare för den som ska bemöta antisemitismen:)
Här är direktlänk till Kamms kommentar:
http://timesonline.typepad.com/oliver_kamm/2009/01/readers-respond.html#comments
Att Lasermannens handlande var ett uttryck för frustration och förtvivlan är väl ganska troligt, i alla fall är det ju den mycket väl grundade tesen i Gellert Tamas' bok. Men det blir ju inte mindre förbrytelse att gå omkring och skuta folk (eller att bränna ned synagogor) för det.
Lasermannen var kanske inte det mest klockrena exemplet men han drevs ju helt klart av en stark rasism annars hade han ju i sin förtvivlan nöjt sig med vilka offer som helst. Eller hur?
Anonym,
lämna kommentaren igen och skriv in ett nickname så publicerar jag den
Skicka en kommentar