Vänsteranhängare som vanligtvis nonchalerar antisemitism ser plötsligt rasism mot muslimer överallt. Och borgerligt sinnade eller liberaler gör vice versa: varnar för antisemitism men gäspar åt islamofobi. Uppdelningen visar att positionering - på båda sidor - lockar mer än genuin antirasism.
Jag delar Madons bedömning men vill göra ett litet tillägg. Först är det viktigt att säga att bilden inte är entydig. Det finns röster på vänsterkanten som förmår känna igen och motverka antisemitism och det finns borgerliga debattörer och liberaler som tar islamofobin på allvar. Det är också värt att nämna att en del går längre än att bara gäspa och nonchalera och använder sin påstådda anti-islamofobi eller anti-antisemitism som ett verktyg för att sprida antisemitism eller islamofobi. Så långt har det gått. Från antimuslimskt håll används inte sällan en förment anti-antisemitisk och anti-antisionistisk hållning. Man försöker förklä den rasistiska propagandan mot muslimer till ett försvar för judar och Israel.
På den andra sidan har vi istället debattörer som bakar in sin antisemitiska retorik i ett påstått försvar av araber och muslimer. Det islamofoba hotet kopplas till judar eller "Israelvänner". Ett exempel är bloggaren Jan-inge Flücht som till och med försöker förvandla nazistiska info-14 till en av "Israels försvarsadvokater" som man påstås få på halsen om man kritiserar Israel.
Flücht vet naturligtvis att när det gäller synen på Israel och judar har han och info-14 en hel del gemensamt.
Madon igen:
"Den binära logiken", upprepade Malm, skapar "vi mot dem". "Vi" utmålas som upplysta och fina, "de" som onda och primitiva. Visst, så fungerar all form av xenofobi. Samtidigt bygger Malms eget tankesätt på just binära logiker. Västerlänningen anses per automatik vara förtryckare - medan alla som ses som muslimer, inklusive fanatiska islamister, ses som förtryckta offer. Antingen eller, förenklat och verklighetsfrånvänt.
Andreas Malms egna användning av "den binära logiken" gör att han återkommande själv bidrar till legitimerandet av rasism. Alltså just precis det han (ibland med rätta) anklagar borgerliga debattörer för att göra. Malm har öppet hyllat Hizbollah och till och med burit en t-shirt med Hizbollahs emblem. Han har också talat väl om antisemitiska Arab European Leagues engagemang. Skulle Malm döma sig själv med samma måttstock som han bedömer andra skulle han inse att hans antirasism minst sagt har vissa problem.
Malm ställer ständigt islamofobin mot en påstått mer eller mindre obefintlig antisemitism. Det finns egentligen inte några antisemitiska strömningar, tycks Malm mena, utan bara "enstaka förvirrade" utsatta eller knasbollar. De har bara "fått för sig att de protesterar mot Israels behandling av palestinierna". Enligt Malm tycks inte personer och organisationer som uttrycker antisemitism ge uttryck för någon riktig rasism.
Sådana förklaringar innebär ett bagatelliserande av angrepp mot judar och är lika illaluktande och ursäktande som tal om rasistiska attacker mot muslimska mål i Europa av individer som "fått för sig att de protesterar mot Sudans behandling av afrikanerna" eller xenofoba attacker mot turkar i Europa av brottslingar som "fått för sig att de protesterar mot Turkiets behandling av minoriteter".
Här har Malm en del gemensamt med exempelvis sin regelbundne motdebattör Carl Rudbeck som inte vill erkänna islamofobin i dagens Europa som annat än uttryck för en legitim rädsla och oro. Rudbecks ursäktande hållning till islamofobin är på många sätt en spegelbild av Malms förhållningssätt till antisemitismen och visar på ett tragiskt sätt hur antisemitism och islamofobi delvis inlemmats i ett tragiskt skyttegravskrig mellan vänster och höger.
Andreas Malms har kritiserats av många debattörer som samtidigt visar att de tar islamofobin på allvar. Devrim Mavi skriver exempelvis om detta i Arena (Mavi förenklar tyvärr diskussionen om "Stoppa Matchen" i ett stycke men texten är i övrigt mycket bra). Problemet med Malms sätt att diskutera islamofobi är att han inte tycks förhålla sig till att det finns en värld där ute med radikal islamism, jihad-terrorism och religiöst förtryck under islamiska lagar. Det är synd eftersom Andreas Malm antagligen har bättre koll än de flesta på debattörer som som exempelvis Bat Ye’or och Bruce Bawer. Det är inte konstigare än att den som granskar antisemitismen som följer med delar av Israelkritiken måste förhålla sig till att Israel är en verklig stat som begått verkliga förbrytelser.
Det är självklart viktigt att diskutera islamofobi inom debattens mittfåra men för det fordras en seriositet som Andreas Malm inte ens tycks vilja försöka frambringa. I en intervju med Andreas Malm i Sydsvenskan beskriver Andreas Malm själv sin bok som en "pamflett" som svällt till 700 sidor men det slutar inte där.
Ja. Men om jag får vara lite vass mot dig, för diskussionens skull, så tycker jag att det verkar som om du är beredd att tolka vissa saker nästan hur som helst, så länge det gagnar din sak. (Andreas Ekström)
– Det är klart att det kan vara så. Men min bok är försedd med en massa noter. Det är upp till den som vill: kolla det som känns märkligt. Jag agiterar och driver politik, och försöker inte dölja det. (Andreas Malm)
(min fetning)
Man kan fundera över om Ekström matat Malm med sanningsserum men där har vi det i alla fall, straight from the horse's mouth.
Utan en seriös diskussion kring gränsdragningen mellan rasism och den legitima kritiken blir det inte bara svårt att ta på allvar utan också farligt. Detta oavsett om det handlar om antisemitism eller islamofobi och oavsett om debattören heter Zvi Mazel eller Andreas Malm.
Inlägg
9 kommentarer:
Andreas Malm har noll koll på Bruce Bawer, för hur ska man annars förklara hans totala brist på respekt för den våg av homofobiska brott i Amsterdam och Nederländerna som gav upphov till att så många homosexuella män vände sig mot muslimsk invandring och islamism? Malm är den värsta formen av homofob som finns, nämligen en som osynliggör homosexuellas erfarenheter av förtryck och samtidigt anklagar oss för brotten vi utsätts för. Men vad kan man vänta av en man som har Iran som förebild?
Det som skiljer islamofobin från antisemitismen är att den förra i vissa sammanhang bygger på empiri. I Nederländerna har det varit en rad våldsdåd som haft den enda gemensamma nämnaren att de utfördes av radikala muslimer i religionens namn. Det är lätt att bli islamofob om man har flera vänner som blivit misshandlade av muslimer som sparkat dem och hotat mörda dem om de inte rättar sig efter koranen. Det är i denna kontext man ska läsa Bruce Bawer.
Väldigt bra skrivet. Och fenomenet att när det handlar om lite mer obehagliga åsikter närmare ens "eget" läger, då bortförklaras fenomenet ofta med att det handlar om "enstaka förvirrade" (eller "enstaka ogräs" i israeliskt språkbruk, se Yigal Amir). Men när det är rasism eller liknande på den "andra" sidan, då är det välorganiserat och har redan genomsyrat mainstream.
Trots Hizbollahtröjor och Jeninmassaker och annat mer betänkligt så tycker jag ändå att Andreas Malm får en liten pluspoäng för sin totala dissning av Lasse Wilhelmson redan för ett bra tag sedan, tror det var i november 2006.
Christopher,
ok, nu har jag inga detaljkunskaper om situationen för homosexuella i Nederländerna men jag betvivlar inte att det stämmer och det förvånar mig inte alls om det är så att Malm "kontextualiserar" homofoba angrepp som begås av holländsk-muslimska gärningsmän och tycker att man ska visa mer förståelse för dessa än om exempelvis nazister angriper homosexuella.
Det är naturligtvis helt förkastligt.
Jag tycker också att det är viktigt att bekämpa radikal islamism och jag ser de rörelserna som jämförbara med nazistgrupper.
MEN, en avsky mot radikal islamism och det våld ideologin föder får aldrig ursäkta fördomar och fientlighet mot den heterogena muslimska gruppen i allmänhet. Det du gör nu är är kollektiv skuldbeläggning.
Bawers propaganda, som du nu försvarar, går betydligt längre än att kritisera homofobin inom extrema muslimska miljöer.
Anna,
"Väldigt bra skrivet. Och fenomenet att när det handlar om lite mer obehagliga åsikter närmare ens "eget" läger, då bortförklaras fenomenet ofta med att det handlar om "enstaka förvirrade" (eller "enstaka ogräs" i israeliskt språkbruk, se Yigal Amir). Men när det är rasism eller liknande på den "andra" sidan, då är det välorganiserat och har redan genomsyrat mainstream."
Väldigt klok kommentar, tycker jag.
Bruce Bawer går för långt, men Andreas Malm skrev en lång artikel om honom utan att med ett ord nämna Bawers egna erfarenheter av religiöst våld. Det är lite som att vägra förstå varför en våldtagen kvinna kan känna hat mot män.
Våldsvågen i Amsterdam slog sönder en av Europas få liberala oaser. När Chris Crain, då chefredaktör för USA:s största gaytidning, blev brutalt misshandlad under ett besök fick det stort genomslag. I Sverige var det tyst, som alltid, men i andra länder slogs vågen av homofobiskt våld upp stort. Det gick så långt att Amsterdams borgmästare uppmanade homosexuella turister att hålla sig borta eftersom man inte kunde garantera deras säkerhet längre. Det var i denna tid som Bawer, Pim Fortuyn och andra intellektuella med stort genomslag i Nederländerna såg en chans att lansera sina idéer om muslimsk ockupation av Europa. Nonsens, naturligtvis, men logiska i sin kontext.
Ironiskt nog anklagar Malm alla andra för att inte ta hänsyn till kontext.
Jag försvarar alltså inte Bawers tokiga idéer om att muslimer ska ta över Europa. Jag försöker bara förklara varför man inte kan avfärda hans islamofobi som enbart fördomar och varför det de facto finns en skillnad mellan islamofobin och antisemitismen.
"Det som skiljer islamofobin från antisemitismen är att den förra i vissa sammanhang bygger på empiri."
Så talar en sann relativist!
Och som att inte den antisemitism som dyker upp titt som tätt i diskussioner om Israel/Palestina i sådana fall också skulle kunna ursäktas med empiri.
Anna: du kan inte vara allvarlig att du ger A.Malm ett + för han dissat Lasse.W? Det är som att ge ett barn en guldstjärna i kanten vid rättning av ett prov för barnet skrivit sitt namn på provet. ;P
Att bära Hezbollah-tshirt triumferar dock allt i detta sammanhang, ett evigt minus som inte kommer tvättas bort, om han så skulle hångla med en IDF-soldat
Jacob,
helt riktigt. När man ger sig in den sortens "förklaringar" till fientlighet mot någon grupp blir det ett ursäktande av fördomar och rasism.
Christopher,
Vi är överens om att det är fel när Malm relativiserar. Det är inte mer ok om du eller någon annan gör det.
Jacob & Jonathan:
Ni blandar samma förståelse och ursäktande. Det är inte samma sak.
Problemet är att förståelse, så som du beskrivit det, är ett halvt ursäktande.
http://rosiebell.typepad.com/rosiebell/2009/03/i-understand.html
http://ollysonions.blogspot.com/2009/03/editorial-why-ken-loach-should.html
http://normblog.typepad.com/normblog/2009/03/an-understandable-hatred.html
Skicka en kommentar