Hela partiet präglas av hat mot muslimer - Gising skyller på judarna

Jag ska här komplettera mitt inlägg i SKMA-blogg om den f d Sverigedemokraten Staffan Gisings antisemtiism.

Gising försöker att utmåla SD:s islamofobi som en judisk manipulation av ett parti Gising annars hade velat kvar i. I ett nytt blogginlägg har han lagt upp en skärmdump från en facebookkonversion där han återigen understryker att det antimuslimska fokuset beror på att "herrarna med judisk bakgrund får hålla på".

Den avhoppade kandidaten hävdar också att Sverigedemokraterna sedan han gick med 2009 skett en svängning i antimuslimsk riktning. Det är helt felaktigt. Gising gick med i Sverigedemokraterna EFTER den uppmärksammade artikeln där Jimmie Åkesson utmålar muslimer som Sveriges största hot sedan andra världskriget. Åkessons formuleringar i debatterikeln i Aftonbladet väckte starka reaktioner och Gising kan knappast ha missat den. Gising kan heller inte vara obekant med att det fanns än ännu grövre retorik i såväl SD-kuriren som i den sverigedemorkatiska bloggosfären.

SD har alltid varit ett anti-muslimskt parti. Redan på 1996 uttalade sig dåvarande partiledaren Mikael Jansson såhär:

"Islam i dag utgör ett lika stort hot mot västerlandet som kommunismen gjorde när den var som starkast."

På affischer från 90-talet stod moskéer som den tydligaste symbolen för mångkultur. Sedan början av 2000-talet har det antimuslimska tagit allt mer plats i partiet. Jimmie Åkesson blev partiledare 2005 och makten flyttades från den gamla "Stockholmsbunkern" till "de fyras gäng" (Mattias Karlsson, Björn Söder, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof) i södra Sverige. Åren innan var Richard Jomshof redan chefredaktör och har låtit det antimuslimska ta ytterligare utrymme i tidningen. Där har han hävdat att islam är ett än värre hot än nazismen.

Det är flera faktorer som förklarar Sverigedemorkaternas allt tydligare inriktning på islamofobin till förmån för en mer generell främlingsfientlighet (det senare stödjer Gising fortfarande). För det första handlar det om att de antimuslimska idéerna blivit allt mer gångbara sedan elfte september. Det handlar också om en växande internationell rörelse som präglas av den sk "Eurabia"-litteraturens myter om ett arabiskt-muslimskt maktövertagande av västvärlden.

Gising försöker gång på gång i sin blogg och på facebook framställa den sverigedemokratiska antimuslimska politiken som en "judisk" manipulation signerad Kent och Ted Ekeroth. Bröderna Ekeroth gick inte med i SD för att förvandla ett icke-islamofobiskt parti till ett islamofobiskt. De och flera andra som gått med i partiet såg med all sannolikhet det redan fullt förankrade anti-muslimska i partiet som en anledning att gå med. Staffan Gisings idéer om partiets islamofobi är alltså både helt felaktiga och dessutom klassiskt antisemitiska.

Att Sverigedemorkaterna själva inte reagerat starkare mot Staffan Gisings antisemitiska idéer är knappast förvånande. Partiet har inför valet 2010 ett 50-tal kandidater med färsk bakgrund i vit makt-miljöer.

Det finns likheter mellan både dåtidens och dagens antisemitism och dagens islamofobi. Jag har diskuterat ämnet i en artikel i senaste Expo och Charlotte Wiberg har skrivit en förträfflig text om samma ämne i Expressen. Men det finns också strukturella skillnader mellan de två hatlärorna. Det konspiratoriska tänkandet med myter om judars makt och manipulationer har en särskild ställning inom antisemitismen, inom nazistiskt tänkande såväl som inom andra antisemitiska miljöer.
Det är just den sortens idéer Staffan Gising ger uttryck för.

Uppdatering 31/7:

Gising beskyller i ett nytt inlägg judar för finanskrisen:

"Och att bla judar traditonellt varit mycket framgångsrika affärs män [sic], och bla var ansvariga för Leman [sic] Brothers konkurs som faktiskt drabbade hela världen."

Wiberg bemöter Axess

Charlotte Wiberg har skrivit ett inlägg där hon bemöter Johan Lundberg på Axess. Lundberg efterfrågar citat som skulle styrka att det inte handlar om religionskritik utan om fientlighet mot människor. Wiberg tar upp citat från debatten om minaretförbudet i Schweiz som visar på frånvaron av gränsdragning mellan muslimsk extremism och islam och muslimer i allmänhet. Här är ytterligare ett från 2007:

‘We are actually at war, not just with Islamism, but with Islam itself.’

Där har vi problemet med Ayaan Hirsi Ali i ett nötskal. Att Hirsi Ali har nära band till Geert Wilders bör inte förvåna någon - de är båda nyckelaktörer i den internationella antimuslimska rörelsen. Det verkar inte påverka Axess uppenbara fascination för henne. Att en svensk kulturtidskrift istället för att fördöma hatet mot muslimer reflexmässigt går i polemik mot dem som markerar mot en av vår tids absolut giftigaste strömmingar är oroande.

Selektivt seende

Charlotte Wiberg har skrivit en mycket läsvärd artikel i Expressen Kultur om strukturella likheter mellan antisemitism och islamofobi. Utdrag:

Den debatt som förs i Sverige är mindre infekterad men likartad. På flera håll tycks man betrakta antisemitism och islamofobi som så olikartade storheter att man i själva verket kan förena en vaksamhet mot det ena med en blindhet för det andra. På Aftonbladets kultursida rasar Åsa Linderborg mot Expressens publicering av Ayaan Hirsi Ali samtidigt som hon ivrigt försvarat sin egen publicering av Donald Boströms organstölds-artikel; ett stycke text som ökat på den antijudiska ryktesfloran i världen. Från Axess-håll uppmärksammar man alert uttryck för antisemitism men ser det av någon anledning som nödvändigt att försvara Hirsi Ali mot kritik.

Johan Lundberg, Axess chefredaktör, rycker snabbt ut med en halmgubbe:

"Charlotte Wiberg fastslår att kritik mot islam och islamism är liktydig med antisemitism och rasism"

I en kommentar blir Lundberg ombedd att hitta någon formulering i Wibergs text som styrker denna tolkning. Det går naturligtvis inte eftersom Wiberg aldrig påstår något sådant.

Jag skrev om samma ämne i senaste numret av Expo (ej online). Utdrag:

Inom både den antisemitiska och islamofobiska diskursen hålls kollektivet ansvarigt för vad enskilda eller grupper av judar eller muslimer gjort. Som exempel kan nämnas hur judar kollektivt skuldbeläggs för Israels ockupation av palestinsk mark eller hur muslimer och islam sätts samman med muslimsk extremism och terror. I antisemitisk propaganda påstås judar ha lärt sig av nazisterna och anklagas för att tillämpa samma politik som nazisterna. I islamofobisk propaganda är det istället muslimerna som förvaltar arvet från Hitler och islam förvandlas från att vara en religion till en folkmordinriktad ideologi jämförbar med nazism.

Tyvärr har motståndet mot antisemitism och islamofobi i vissa fall politiserats av grupper som utger sig för att hålla den antirasistiska fanan högt. Exempelvis anser Islamic Human Rights Commission (IHRC) i Storbritannien, namnet till trots, att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är ett ”sionistiskt” påfund. Trots att företrädare för IHRC länge spridit en hätsk antijudisk propaganda var organisationen föremål för ett smickrande porträtt i Konflikt i P1 (3/10-2009).

I Norge finns en organisation som kallar sig Senter Mot Antisemitisme (SMA), som deltagit på internationella konferenser mot antisemitism. Under parollen kamp mot antisemitism sprider organisationen istället hat mot muslimer. SMA har bland annat publicerat en hyllningstext till Geert Wilders författad av en av Eurabia-litteraturens förgrundsgestalter, Bat Ye'or.

Problemen finns dessvärre inte bara bland extremister. Debatten om islamofobi och antisemitism har allt för ofta präglats av ett selektivt seende. Den brittiska sociologen David Hirsh beskrev fenomenet såhär: ”Människor som uppvisar känslighet då de identifierar och motsätter sig den ena [fördomen] är ofta fullständigt oförmögna att känna igen och motsätta sig den andra.” Det är hög tid att den selektiva antirasismen ersätts med en konsekvent antirasism.

Antisemitisk israelkritik

”Israelerna tycker ju om att göra sig till offer, världens offer. Men det dem är känsliga för, det är ju pengar. Så att om vi slutar handla av dem, och sluta handelsavtal. Där träffar vi dem närmast hjärtat”

Så uttryckte sig författaren Staffan Ekegren i ett inslag i SR Örebro 29/6. Texten på sr.se har ändrats men själva inslaget är fortfarande detsamma.

Att kritisera och vilja sätta press på Israel för att få landet att ändra sin politik är en sak. Men att anspela på antisemitiska schabloner i sin ”Israelkritik” är en helt annan. Det är just vad Ekegren gör. Föreställningen att judar har pengar ”närmast hjärtat” härstammar från den kristna medeltiden och är ett av de mest spridda och seglivade inslagen i det antijudiska tänkandet. Ekegren anspelar också på det i högerextrem propaganda vanliga påståendet att judar har en särskild offermentalitet som cyniskt används för att tillskansa sig ekonomiska och politiska fördelar. Det är inte antisemitiskt att kritisera Israel. Men att använda sig av och anspela på antisemitiska föreställningar är inte kritik av Israel. Det är rasism.

/Jonathan Leman

Inlägget har även publicerats i SKMA blogg

Robert Spencer i Visby

Skriver i Expo om Sverigedemokraternas seminarium med Robert Spencer.

Om Tommy Hansson och sverigedemokratiska "avgrundsnationalister"

Jag har just lagt upp ett inlägg i Expos nystartade valblogg.

Skolavslutning i kyrkan

Ett antagande jag ofta kommit i kontakt med när jag föreläst på skolor är att avslutning i kyrka är en del av det svenska som nu är på väg att försvinna till en följd av anpassning till elever med invandrarbakgrund i allmänhet och elever med muslimsk tro i synnerhet. Det är också en bild sverigedemokrater gärna målar upp.

Sveriges radios Människor och tro-redaktion har gjort en undersökning om hur landets grundskolor firar sina skolavslutningar. Tendensen i de 1400 svaren (en tredjedel av landets grundskolor) är att det är ungefär lika vanligt att man firar i kyrkan som att man firar i annan lokal. Det tycks inte ha skett en särskilt stor förändring. De skolor som firat i kyrkan har ofta fortsatt med det medan de skolor som firat i annan lokal (exempelvis i aula eller i idrottssal) har fortsatt med det.

Man bör komma ihåg att en del skolor har aldrig firat i kyrkan. När det gäller de skolor som har avslutning i kyrkan är det vanligt att de religiösa inslagen tonas ner allt mer.

Skolorna svarar också ofta att när det förekommit kritik mot avslutning i kyrkan har det inte handlat om missnöje från muslimska elever eller elever med invandrarbakgrund (muslimska familjer har i många fall bejakat kyrkotraditionen). Istället talar rektorerna framför allt om att det är elever med ateistiska och etniskt svenska föräldrar som motsätter sig avslutning i kyrkan.

Läsvärt

Charlotte Wiberg om de förutsägbara reaktionerna på Willy Silbersteins artiklar på Svenska Dagbladets debattsida.

Jan Guillou - antisemiternas ständiga försvarare

Jan Guillou rycker som vanligt ut för att förringa antisemitismen och håna alla som arbetar mot antisemitism. Det är samma trötta retorik som han ägnat sig åt i decennier.

Israels försvarsadvokater gör sig mer än lovligt löjliga när de även den här gången börjar leta antisemitism, och funnit ett exempel bland 10 000 kritiska formuleringar om piratdåd och mord. Som om det skulle urskulda sraels krigsförbrytelser och terrorism.

1) Att stämpla alla som oroar sig för antisemitism som "Israels försvarsadvokater" är principiellt lika grumligt och felkatigt som att anklaga alla som är kritiska till islamofobi och främlingsfientlighet för att stödja det som skedde på parkeringsplatsen i Landskrona. Det bygger på ett antagande om att vi som arbetar mot antisemitism egentligen inte bryr oss om verklig antisemitism utan bara vill använda debatten för att tysta kritik mot Israel.

2) Det rör sig inte om ett exempel utan en våg av hat i en rad olika forum och hot och hat riktat mot enskilda människor.

3) Ingen har sagt att förekomsten av antisemitism i Sverige urskuldar Israels agerande. Antagandet finns i Guillous eget huvud. Men den enda verkliga antirasistiska hållningen som finns är att det aldrig finns en ursäkt för rasism. Detta oavsett om muslimska extremister begår terrordåd någonstans i världen, israelisk militär begår våldshandlingar eller en kille med invandrarbakgrund begår ett brott.

Det finns inget försvar av Israels agerande i SKMA:s kritik. Jan Guillou, däremot, förringar och förnekar judehat. Han går hatspridarnas ärenden.

De vanliga dumheterna

Varje gång frågan om antisemitism tas upp kommer en rad reaktioner som gör gällande att det som av SKMA och andra identifierats som antisemitism egentligen inte är antisemitism och att anledningen till att antisemitism tas upp är för att tysta debatten om israeliskt agerande. SKMA:s ordförande Willy Silberstein skrev igår en text på SvD:s debattsida. Självklart finns konstruktiva kommentarer men det är påfallande ofta samma trötta resonemang som bottnar i en oförmåga eller ovilja att läsa innantill.

Bloggen Norah4You's Weblog:

Antisemitismen slår ut i full blom, SvD opinion 4 juni 2010 påstår Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism. Han har fel. Allt som är galet måste i enlighet med de Mänskliga Rättigheterna, Yttrandefrihet såväl som Åsikts-, Religions- och Tryckfrihet kunna påtalas utan att detta på något sätt kan sägas vara lika med rasism! Detta gäller i fallet Israel och Gaza båda sidor."

Anser Norah att exemplen Silberstein tar upp och de som postats här och här endast är exempel på politisk kritik mot Israel? I så fall normaliserar hon judehatet. Självklart kan Israel kritiseras för sin förda politik (detta är också något som sker) men det är något helt annat att tala om judar i generella termer och sprida fördomar. Vad Norah4You skriver är att kritik mot Israel aldrig kan vara rasistisk. Det är lika fel som att säga att kritik mot Mona Sahlin inte kan vara sexistisk. För det mesta är kritiken mot Mona Sahlin och andra ledare helt legitim men det finns också kriitk som vilar på en sexistisk argumentation. Det är förstås helt rimlig politisk kritik att anse att Mona Sahlin inte är en bra ledare. Att däremot koppla hennes ledaregenskaper till att hon är kvinna är sexism. Samma princip gäller för Israelkritik och antisemitism. Det är inte krångligare än så.

Skribenten Ia bloggar följande i Kvalitetsbloggen

"Frågan om Affes antisemitism är lika död som Affe själv."

Det spelar alltså ingen roll för Ia att hatbrotten mot judar har ökat dramatiskt och att judar lämnar Malmö. Det spelar ingen roll för Ia att debatten om Israel i olika diskussionsforum övergår i rent judehat. Frågan är för Ia död, judar får skylla sig själva.

Med rubriken ("Don't mention the war") antyder Ia att det handlar om en strategi att söka tysta debatten om Israels agerande på internationellt vatten. Det är förstås ett uselt Ad hominem-argument, förstås. SKMA är en antirasistisk organisation, inte en utrikespolitisk. Man måste kunna diskutera hur händelserna på parkeringsplatsen i Landskrona använts av rasistiska och främlingsfientliga grupper utan att det uppfattas som ett försvar av misshandeln. Man måste kunna diskutera vågen av islamofobi efter elfte september utan att det uppfattas som ett försvar för terrorattentaten. Och man måste kunna diskutera det judehat som intensifieras när våld och oroligheter trappas upp i mellanöstern.

Den märkliga bloggen Magnus Berg, Burgsvik kommer bland annat med följande antaganden:

Willy Silberstein, Jonathan Leman och deras organisation Svenska kommittén mot antisemitism [...] ger sitt fulla stöd till Israel och Israels folkrättsbrott.

Fel, kommittén har inte uttryckt något stöd till Israels agerande. Inte någonstans. Kommittén har inte gjort det eftersom den är en antirasistisk och inte en utrikespolitisk organisation. Berg har också tidigare, i sitt försvar av den antisemitiska bloggen jinge.se, betecknat SKMA och andra som söker motverka antisemitism som psykopater.

Peter Harold är inne på samma spår som Kvalitetsbloggen:

"Antisemitism-spöket är genomskinligt. Att tillgripa det varje gång det börjar lukta bränd turk/arab urvattnar dess innebörd."

Det är även "Pezster" som talar om "Propagandamaskinen i full rullning":

"Givetvis är det även dags att dra fram konceptet "antisemitism" igen."

Socialdemokraten Martin Moberg kör också samma trötta trop

Nu spelas det antisemitiska kortet ut som är till för att skuldbelägga och få tyst på de kritiker som under de senaste dagarna har yttrat sig till stöd för Ship to Gaza i både media och i de sociala medierna. Jag har väntat på att detta skulle ske och så kom det, vilket är ytterst olyckligt och absurt då det inte främjar debattens utformning. En debatt som med sådana utfall sorgligt nog riskerar att bli både smutsigare och hätskare, det tjänar ingen på och absolut inte Israel.

Anders Svensson skriver indirekt att hatkommentarer mot judar egentligen är Israelkritik. Det är ett försvar för rasism som märkligt nog kommer från en person som identifierar sig som antirasist..

I denna ingår som vanligt att kalla Israel-kritiker för antisemiter och att anklaga folk för terrorism och samröre med terrorister.

Socialdemokraten Peter Andersson skriver att Silbersteins debattartikel är "ett inlägg som inte är så mycket mer än ett försvar av Israel, med samma retorik som den israeliska regeringen använder. Varje kritik vänds till att handla om antisemitism."

Andersson förklarar alltså hatkommenterar om judar som "kritik" av Israel.

Uppdatering 6/6: Jonas Sjöstedt förenar ståndpunkternas att antisemitism aldrig kan ursäktas med att det är fel att uppmärksamma antisemitism.

I SvD skriver Willy Silberstein och varnar för antisemitism. Det är en varning som är berättigad. I debatten om Israel/Palestina rör sig många extremister i undervegetationen, det gäller både dem som sprider hat mot judar och mot muslimer. Rasister av olika slag är aktiva på ”bägge sidor”. Det är viktigt att hålla tanken och rågången klar. Kritik av Israel får aldrig bli hat eller fördomar mot judar. Däremot tycket jag nog att Silberstein i sitt viktiga ärende skjuter över och förbi målet. Jag har svårt att se varken Veronica Palm eller Torbjörn Tännsjö som antisemiter, en och annan olycklig formulering till trots. Skjut istället på de verkliga antisemiter som faktiskt finns och förtjänar kritiken.

Det stämmer att det finns en undervegetation av hat både bland proisraeler och propalestinier. Antisemitism existerar på ett strukturellt plan precis som andra typer av intolerans. Silberstein är noga med att påpeka att han inte tror att Palm hatar judar. Men förtjänar inte en makthavare som uttrycker sig antisemitiskt kritik även om denne inte hatar judar? Ska vi inte kunna förvänta oss att våra makthavare föregår med gott exempel?

När det gäller Tännsjö handlar det på intet sätt om "en och annan olycklig formulering" utan om ett konsekvent försvar för idéer om kollektiv skuld, rasismens själva kärna.

Uppdatering 6/6 21:34: Tom Andersson som representerar miljöpartiet i Borås konspirerar:

I början av propagandakriget låg man lågt med att spela ut antisemit-kortet då kritiken kom från en bred grupp och Israel själva använder inte det i huvudtaget denna gången. Däremot gör andra det i Sverige och i andra länder. Willy Silberstein ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism spelade ut antisemitkortet med fullkraft i SvD, men det känns inte trovärdigt. Kommer ihåg någonting om pojken som ropade varg... (inte centerpartiet denna gången)

Även Peter Karlberg vitmålar antijudiska uttryck:

Jag är egentligen otroligt trött på de nyttiga idioterna i Israels tjänst som poppar upp så snart Israels brott mot det palestinska folket uppmärksammas. Genast utropas alla kritiker - observera nästan alltid utan urskiljning - som antisemiter.

I kommunisternas blogg skriver konspirationsteoretikern Astrid Boman:

Willy Silberstein kallar de svenska protesterna mot Israels ockupationspolitik och protesterna mot de senaste morden för antisemitism. J