Frågor till populister

I ett läsvärt inlägg av Rasmus Fleischer om en av Wikileaks talespersoner finns ett intressant resonemang om populism.

Båda de konspiracistiska radiovärdarna, Alex Jones och Henrik Palmgren, blir entusiastiska när Birgitta Jónsdóttir talar om att överskrida en gammal åtskillnad mellan vänster och höger. Vad som räknas är inte ideologier utan the issues, menar de alla. Birgitta Jónsdóttir säger till Alex Jones:

we are also working on this level that we think left and right is redundant, what we really need to focus on are the issues and our causes.
Our movement does not define itself as left or right. Our main objective is to bring the power to the people, the power that they rightfully own, back to them.

Sådana analyser väcker flera frågetecken. Vilka är de “issues” som bara antas finnas där? Vem bestämmer vad som är en “issue”? Vilka är “folket” och hur ställer man sig till motsatta intressen inom detta folk? Premissen är att makt är någonting som kan innehas. Makten ska ges tillbaka till folket. Folket har alltså tidigare – när? – innehaft makten, men sedan förlorat den.

Allt detta är klassiska frågor att ställa när populistiska rörelser dyker upp. Att ställa dem är inte detsamma som att kategoriskt döma ut rörelserna i fråga, exempelvis Rörelsen – eller Wikileaks.

Konspirationismen i SD

Alex Bengtsson drog i sin blogg paralleller mellan den sk sanningsrörelsens och Sverigedemorkaternas syn på samhälle och politik i ett läsvärt blogginlägg:

I Sanningsrörelsens värld finns det ingen riktig höger-vänsterkonflikt. Den klassiska fejden mellan "arbete" och "kapital" är ett spel för gallerierna. Egentligen står konflikten mellan en "hemlig" maktelit och det vilseledda folket. En vanlig illustration på Sanningsrörelseanknutna sajter är två teatermasker. En blå och en röd. Vem som egentligen utgör den "hemliga" makteliten beror lite på vilken "Sanningssägare" man pratar med. Mest invecklade konspirationsteorier har och kommer nog alltid Lyndon Larouche och hans anhängare att sitta inne på.

I Sverigedemokraternas värld (Läs: Sverige) flödar också konspirationerna. Partiets starke man i Örebro, David Kronlid, droppade för lite mer än tre år sedan på sin blogg teorin att "istället för verklig demokrati har de 7 riksdagspartierna ersatt demokratin med en uppsättning av politiskt korrekta idéer som ska styra landet". Det faktum att "de 7 riksdagspartierna" har råkat så pass mycket i luven på varandra att de inte vet hur de ska hantera ett eventuellt sverigedemokratiskt riksdagsinträde låter han vara osagt. Kronlid skiter också fullständigt i konflikter som exemeplvis skattepolitiken, arbetsrätten och välfärden.

Samtliga av "de 7 riksdagspartierna" är ju inte uttalat emot utomeuropeisk invandring och det är där, som bekant, konflikten står i politiken, enligt det sverigedemokratiska konfliktperspektivet. Det är därför som "svensken är förd bakom ljuset" som det heter i SD-retoriken. Vi svenskar är lurade av den "politiskt korrekta makteliten". Medborgarna i det här landet har dessutom inte blivit frågade om den påstådda "massinvandringen". Det är givetvis snicksnack. Vi röstar vart fjärde år och hade en majoritet av den svenska befolkningen velat "stoppa massinvandringen" så hade väl minst femtio procent röstat på partier som SD, ND eller Nordiska rikspartiet för längesen.

När man inte har folkviljan med sig får man ta till konspirationsteorierna. När dessutom de politiska moståndarna kivas om frågor som SD inte är intresserade av då kan det till och med heta att riksdagspartierna "ersatt demokratin".

Den tidigare sverigedemokraten Leo Sundberg har i Nima Dervishs blogg släppt en bok där han berör ämnet.

Det är en skara mycket lättledda aktivister vi talar om. Ilskan har gjort dem blinda, energin riktas emot att störa sig på invandrare som skaffar barn och går på bidrag. Av allt att döma är partiledningen rätt så nöjda med läget. Ytterst lite utmanar hegemonin – kritik mot organisationen utifrån avfärdas som svenskfientlig kommunistpropaganda. Tidningen Expo ges närmast gudomliga proportioner i centrum av en omfattande massmedial konspiration som omfattar alltifrån Stenbeck, Bonnierkoncernen och AFA. Detta trots att Expo är en mycket smal tidning som främst ägnar sig åt grävande journalistik. Kritik inifrån ignoreras. Informationsflödet i partiet kan närmast betraktas som enkelriktat: från ledning till ledda. Medlemmar har inte så stor kontakt med varandra annat än i små grupper av flygbladsarbetare som arbetar som lojala myror åt stackens drottning. Vanliga medlemsmöten avhandlar inte politiska frågor, utan är en kombination av kaffe med dopp, samt möten för att ventilera rasistiskt hat och fördomar mot olika mörka folk.

Palestinagrupperna och Shamir

Vid en genomläsning av gamla nummer av tidskriften Expo läste jag om en text (#2/2004) om den internationellt uppmärksammade antisemitien Jöran Jermas/Israel Shamir/Adam Ermash som ges ut av Alhambra förlag.

Palestinagrupperna i Sverige känner till Israel Shamir, men har inte tagit upp honom till diskussion. Anledningen är att de aldrig haft något samarbete med honom.

Jag har tidigare bloggat om hur Israel Shamir varit talare under en demonstration organiserad av Palestinagrupperna redan 2002. Påståendet att man inte haft samarbete med Israel Shamir var alltså antingen en lögn eller ett resultat av djup okunnighet om organisationens utåtriktade aktiviteter från den som svarade på frågorna.

PGS har också marknadsfört en bok av Shamir i en bilaga till skriften Palestina.nu #2/2004. Nu vet jag inte vilken #2/2004 som kom ut först, Palestina nu eller Expo. Om Expo kom ut före innebar det att Palestina nu gjorde reklam för Shamir efter att de fått klart för sig att han var djupt engagerad i en internationell antijudisk rörelse.

Skickades bilagan ut före nyheten i Expo innebär det att den svarande var okunnig om eller ljög om ytterligare en koppling till Shamir.

Jag har tidigare bloggat om Palestinagruppernas förhållningssätt till antisemitism här och här.

Rapporteringen om Gisings avhopp

Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg i SKMA blogg och en uppföljning här om den tidigare sverigedemokraten Staffan Gisings avhopp från partiet.

Det visade sig alltså att Staffan Gising själv svängt sig med en för Sverigedemorkaterna typisk antimuslimsk retorik. Jag skrev en debattartikel (Journalisten, 12/8) om rapporteringen kring Gisings avhopp där jag bland annat lyfte fram det.


Utdrag ur en insändare av Staffan Gising i Mariestads-Tidningen 3/5

Historieförfalskaren Ahmadinejad

Irans president, historieförfalskaren och konspirationsteoretikern MahmoudAhmadinejad, upprepade nyligen sitt förnekande av Förintelsen. Ahmadinejad utvecklade också en teori han tidigare snuddat vid - 11 september. Enligt Ahmadinejad fanns inga "sionister" bland dödsoffren eftersom dessa hade förvarnats.

Jag har skrivit i bloggen och i Expo (under den fyndiga rubriken "Sagan om de två tornen") om antisemitism inom den sk sanningsrörelsen. Kika även på SKMA-analysen av Ahmadinejads antijudiska retorik.

Hela partiet präglas av hat mot muslimer - Gising skyller på judarna

Jag ska här komplettera mitt inlägg i SKMA-blogg om den f d Sverigedemokraten Staffan Gisings antisemtiism.

Gising försöker att utmåla SD:s islamofobi som en judisk manipulation av ett parti Gising annars hade velat kvar i. I ett nytt blogginlägg har han lagt upp en skärmdump från en facebookkonversion där han återigen understryker att det antimuslimska fokuset beror på att "herrarna med judisk bakgrund får hålla på".

Den avhoppade kandidaten hävdar också att Sverigedemokraterna sedan han gick med 2009 skett en svängning i antimuslimsk riktning. Det är helt felaktigt. Gising gick med i Sverigedemokraterna EFTER den uppmärksammade artikeln där Jimmie Åkesson utmålar muslimer som Sveriges största hot sedan andra världskriget. Åkessons formuleringar i debatterikeln i Aftonbladet väckte starka reaktioner och Gising kan knappast ha missat den. Gising kan heller inte vara obekant med att det fanns än ännu grövre retorik i såväl SD-kuriren som i den sverigedemorkatiska bloggosfären.

SD har alltid varit ett anti-muslimskt parti. Redan på 1996 uttalade sig dåvarande partiledaren Mikael Jansson såhär:

"Islam i dag utgör ett lika stort hot mot västerlandet som kommunismen gjorde när den var som starkast."

På affischer från 90-talet stod moskéer som den tydligaste symbolen för mångkultur. Sedan början av 2000-talet har det antimuslimska tagit allt mer plats i partiet. Jimmie Åkesson blev partiledare 2005 och makten flyttades från den gamla "Stockholmsbunkern" till "de fyras gäng" (Mattias Karlsson, Björn Söder, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof) i södra Sverige. Åren innan var Richard Jomshof redan chefredaktör och har låtit det antimuslimska ta ytterligare utrymme i tidningen. Där har han hävdat att islam är ett än värre hot än nazismen.

Det är flera faktorer som förklarar Sverigedemorkaternas allt tydligare inriktning på islamofobin till förmån för en mer generell främlingsfientlighet (det senare stödjer Gising fortfarande). För det första handlar det om att de antimuslimska idéerna blivit allt mer gångbara sedan elfte september. Det handlar också om en växande internationell rörelse som präglas av den sk "Eurabia"-litteraturens myter om ett arabiskt-muslimskt maktövertagande av västvärlden.

Gising försöker gång på gång i sin blogg och på facebook framställa den sverigedemokratiska antimuslimska politiken som en "judisk" manipulation signerad Kent och Ted Ekeroth. Bröderna Ekeroth gick inte med i SD för att förvandla ett icke-islamofobiskt parti till ett islamofobiskt. De och flera andra som gått med i partiet såg med all sannolikhet det redan fullt förankrade anti-muslimska i partiet som en anledning att gå med. Staffan Gisings idéer om partiets islamofobi är alltså både helt felaktiga och dessutom klassiskt antisemitiska.

Att Sverigedemorkaterna själva inte reagerat starkare mot Staffan Gisings antisemitiska idéer är knappast förvånande. Partiet har inför valet 2010 ett 50-tal kandidater med färsk bakgrund i vit makt-miljöer.

Det finns likheter mellan både dåtidens och dagens antisemitism och dagens islamofobi. Jag har diskuterat ämnet i en artikel i senaste Expo och Charlotte Wiberg har skrivit en förträfflig text om samma ämne i Expressen. Men det finns också strukturella skillnader mellan de två hatlärorna. Det konspiratoriska tänkandet med myter om judars makt och manipulationer har en särskild ställning inom antisemitismen, inom nazistiskt tänkande såväl som inom andra antisemitiska miljöer.
Det är just den sortens idéer Staffan Gising ger uttryck för.

Uppdatering 31/7:

Gising beskyller i ett nytt inlägg judar för finanskrisen:

"Och att bla judar traditonellt varit mycket framgångsrika affärs män [sic], och bla var ansvariga för Leman [sic] Brothers konkurs som faktiskt drabbade hela världen."

Wiberg bemöter Axess

Charlotte Wiberg har skrivit ett inlägg där hon bemöter Johan Lundberg på Axess. Lundberg efterfrågar citat som skulle styrka att det inte handlar om religionskritik utan om fientlighet mot människor. Wiberg tar upp citat från debatten om minaretförbudet i Schweiz som visar på frånvaron av gränsdragning mellan muslimsk extremism och islam och muslimer i allmänhet. Här är ytterligare ett från 2007:

‘We are actually at war, not just with Islamism, but with Islam itself.’

Där har vi problemet med Ayaan Hirsi Ali i ett nötskal. Att Hirsi Ali har nära band till Geert Wilders bör inte förvåna någon - de är båda nyckelaktörer i den internationella antimuslimska rörelsen. Det verkar inte påverka Axess uppenbara fascination för henne. Att en svensk kulturtidskrift istället för att fördöma hatet mot muslimer reflexmässigt går i polemik mot dem som markerar mot en av vår tids absolut giftigaste strömmingar är oroande.

Selektivt seende

Charlotte Wiberg har skrivit en mycket läsvärd artikel i Expressen Kultur om strukturella likheter mellan antisemitism och islamofobi. Utdrag:

Den debatt som förs i Sverige är mindre infekterad men likartad. På flera håll tycks man betrakta antisemitism och islamofobi som så olikartade storheter att man i själva verket kan förena en vaksamhet mot det ena med en blindhet för det andra. På Aftonbladets kultursida rasar Åsa Linderborg mot Expressens publicering av Ayaan Hirsi Ali samtidigt som hon ivrigt försvarat sin egen publicering av Donald Boströms organstölds-artikel; ett stycke text som ökat på den antijudiska ryktesfloran i världen. Från Axess-håll uppmärksammar man alert uttryck för antisemitism men ser det av någon anledning som nödvändigt att försvara Hirsi Ali mot kritik.

Johan Lundberg, Axess chefredaktör, rycker snabbt ut med en halmgubbe:

"Charlotte Wiberg fastslår att kritik mot islam och islamism är liktydig med antisemitism och rasism"

I en kommentar blir Lundberg ombedd att hitta någon formulering i Wibergs text som styrker denna tolkning. Det går naturligtvis inte eftersom Wiberg aldrig påstår något sådant.

Jag skrev om samma ämne i senaste numret av Expo (ej online). Utdrag:

Inom både den antisemitiska och islamofobiska diskursen hålls kollektivet ansvarigt för vad enskilda eller grupper av judar eller muslimer gjort. Som exempel kan nämnas hur judar kollektivt skuldbeläggs för Israels ockupation av palestinsk mark eller hur muslimer och islam sätts samman med muslimsk extremism och terror. I antisemitisk propaganda påstås judar ha lärt sig av nazisterna och anklagas för att tillämpa samma politik som nazisterna. I islamofobisk propaganda är det istället muslimerna som förvaltar arvet från Hitler och islam förvandlas från att vara en religion till en folkmordinriktad ideologi jämförbar med nazism.

Tyvärr har motståndet mot antisemitism och islamofobi i vissa fall politiserats av grupper som utger sig för att hålla den antirasistiska fanan högt. Exempelvis anser Islamic Human Rights Commission (IHRC) i Storbritannien, namnet till trots, att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är ett ”sionistiskt” påfund. Trots att företrädare för IHRC länge spridit en hätsk antijudisk propaganda var organisationen föremål för ett smickrande porträtt i Konflikt i P1 (3/10-2009).

I Norge finns en organisation som kallar sig Senter Mot Antisemitisme (SMA), som deltagit på internationella konferenser mot antisemitism. Under parollen kamp mot antisemitism sprider organisationen istället hat mot muslimer. SMA har bland annat publicerat en hyllningstext till Geert Wilders författad av en av Eurabia-litteraturens förgrundsgestalter, Bat Ye'or.

Problemen finns dessvärre inte bara bland extremister. Debatten om islamofobi och antisemitism har allt för ofta präglats av ett selektivt seende. Den brittiska sociologen David Hirsh beskrev fenomenet såhär: ”Människor som uppvisar känslighet då de identifierar och motsätter sig den ena [fördomen] är ofta fullständigt oförmögna att känna igen och motsätta sig den andra.” Det är hög tid att den selektiva antirasismen ersätts med en konsekvent antirasism.

Antisemitisk israelkritik

”Israelerna tycker ju om att göra sig till offer, världens offer. Men det dem är känsliga för, det är ju pengar. Så att om vi slutar handla av dem, och sluta handelsavtal. Där träffar vi dem närmast hjärtat”

Så uttryckte sig författaren Staffan Ekegren i ett inslag i SR Örebro 29/6. Texten på sr.se har ändrats men själva inslaget är fortfarande detsamma.

Att kritisera och vilja sätta press på Israel för att få landet att ändra sin politik är en sak. Men att anspela på antisemitiska schabloner i sin ”Israelkritik” är en helt annan. Det är just vad Ekegren gör. Föreställningen att judar har pengar ”närmast hjärtat” härstammar från den kristna medeltiden och är ett av de mest spridda och seglivade inslagen i det antijudiska tänkandet. Ekegren anspelar också på det i högerextrem propaganda vanliga påståendet att judar har en särskild offermentalitet som cyniskt används för att tillskansa sig ekonomiska och politiska fördelar. Det är inte antisemitiskt att kritisera Israel. Men att använda sig av och anspela på antisemitiska föreställningar är inte kritik av Israel. Det är rasism.

/Jonathan Leman

Inlägget har även publicerats i SKMA blogg

Robert Spencer i Visby

Skriver i Expo om Sverigedemokraternas seminarium med Robert Spencer.