Konspirationismen i SD

Alex Bengtsson drog i sin blogg paralleller mellan den sk sanningsrörelsens och Sverigedemorkaternas syn på samhälle och politik i ett läsvärt blogginlägg:

I Sanningsrörelsens värld finns det ingen riktig höger-vänsterkonflikt. Den klassiska fejden mellan "arbete" och "kapital" är ett spel för gallerierna. Egentligen står konflikten mellan en "hemlig" maktelit och det vilseledda folket. En vanlig illustration på Sanningsrörelseanknutna sajter är två teatermasker. En blå och en röd. Vem som egentligen utgör den "hemliga" makteliten beror lite på vilken "Sanningssägare" man pratar med. Mest invecklade konspirationsteorier har och kommer nog alltid Lyndon Larouche och hans anhängare att sitta inne på.

I Sverigedemokraternas värld (Läs: Sverige) flödar också konspirationerna. Partiets starke man i Örebro, David Kronlid, droppade för lite mer än tre år sedan på sin blogg teorin att "istället för verklig demokrati har de 7 riksdagspartierna ersatt demokratin med en uppsättning av politiskt korrekta idéer som ska styra landet". Det faktum att "de 7 riksdagspartierna" har råkat så pass mycket i luven på varandra att de inte vet hur de ska hantera ett eventuellt sverigedemokratiskt riksdagsinträde låter han vara osagt. Kronlid skiter också fullständigt i konflikter som exemeplvis skattepolitiken, arbetsrätten och välfärden.

Samtliga av "de 7 riksdagspartierna" är ju inte uttalat emot utomeuropeisk invandring och det är där, som bekant, konflikten står i politiken, enligt det sverigedemokratiska konfliktperspektivet. Det är därför som "svensken är förd bakom ljuset" som det heter i SD-retoriken. Vi svenskar är lurade av den "politiskt korrekta makteliten". Medborgarna i det här landet har dessutom inte blivit frågade om den påstådda "massinvandringen". Det är givetvis snicksnack. Vi röstar vart fjärde år och hade en majoritet av den svenska befolkningen velat "stoppa massinvandringen" så hade väl minst femtio procent röstat på partier som SD, ND eller Nordiska rikspartiet för längesen.

När man inte har folkviljan med sig får man ta till konspirationsteorierna. När dessutom de politiska moståndarna kivas om frågor som SD inte är intresserade av då kan det till och med heta att riksdagspartierna "ersatt demokratin".

Den tidigare sverigedemokraten Leo Sundberg har i Nima Dervishs blogg släppt en bok där han berör ämnet.

Det är en skara mycket lättledda aktivister vi talar om. Ilskan har gjort dem blinda, energin riktas emot att störa sig på invandrare som skaffar barn och går på bidrag. Av allt att döma är partiledningen rätt så nöjda med läget. Ytterst lite utmanar hegemonin – kritik mot organisationen utifrån avfärdas som svenskfientlig kommunistpropaganda. Tidningen Expo ges närmast gudomliga proportioner i centrum av en omfattande massmedial konspiration som omfattar alltifrån Stenbeck, Bonnierkoncernen och AFA. Detta trots att Expo är en mycket smal tidning som främst ägnar sig åt grävande journalistik. Kritik inifrån ignoreras. Informationsflödet i partiet kan närmast betraktas som enkelriktat: från ledning till ledda. Medlemmar har inte så stor kontakt med varandra annat än i små grupper av flygbladsarbetare som arbetar som lojala myror åt stackens drottning. Vanliga medlemsmöten avhandlar inte politiska frågor, utan är en kombination av kaffe med dopp, samt möten för att ventilera rasistiskt hat och fördomar mot olika mörka folk.