Antisemitism eller drift med antisemitism?

Björn Wiman är en viktig röst i debatten, inte minst när det gäller antisemitism. Därför är det med viss förvåning jag ser att han valt att plocka ner en Rocky-serie av tecknaren Martin Kellerman. Den är antisemitisk hävdar Wiman. Jag håller inte med.

Jag menar att serien är en drift med en typisk antisemit. Rocky  slungar ut helt ounderbyggda påståenden för att sedan säga att han bara "lyfter frågan" och "slänger ut det som grund för en viktig debatt" (en för konspirationsteoretiker typisk argumentation).

Han har en sansad samtalspartner som invänder att antisemitens misslyckanden kan vara hans eget fel. Antisemiten reflekterar en stund över detta men landar i att det trots allt "lutar åt att det är judarna".

Det handlar om en satirisk drift med antisemitisk argumentation, inte om spridande av antisemitiska idéer. Visst kan det finnas en risk att kategorin "judarna på Bonnier" hos vissa befästs av att formuleringen används, men det handlar om ironiserande över en existerande antisemitisk schablon. Jag är övertygad om att de flesta läsarna begriper det. Att absolut alla inte uppfattar ironi innebär inte att vi ska upphöra med ironi. Det vore väldigt tråkigt. Dessutom är det bättre att spara indignationen till verkligt antisemitiska serier.

Uppdatering: Johan Wirfält landar annorlunda.

Uppdatering 2 (2/11): Björn Wiman svarar i sin blogg. Han vidhåller att det var rätt beslut att plocka bort stripen men förklarar det nu bättre.

Jag kunde säkert ha formulerat mina motiv bättre, men den springande punkten är att jag inte tror att det är lika uppenbart som många andra att uttrycket används ironiskt och att stripen på det viset blir en rolig drift med antisemitiska konspirationsteorier. Den som missar det kommer i så fall att uppfatta serien som antisemitisk, även om intentionen bakom den är den rakt motsatta. Spridd utanför kontexten av införstådda DN-läsare som kan sin Rocky blir detta än svårare att avgöra. Mot den bakgrunden var det självklart att plocka bort den.

Jag har förståelse för kritiken att serien kan legitimera användande av formuleringar som "judarna på Bonnier" men vad är alternativet? Man måste kunna skämta om fördomar och myter och är man övertydlig går det roliga och snillrika förlorat.

Det är svårt att tänka sig att man varje gång man skämtade om ett giftigt ämne skulle bifoga en text som förklarar att hela idén om att det skulle finnas någon "judisk" agenda i Bonniers ägarskap är antisemitisk. Trots allt skulle jag föredra en nervös förklarande text framför den avpublicering som Wiman genomförde.

Myter om judar, makt och manipulationer är i allra högsta grad en realitet. I Levande historias färska attitydundersökning håller 19 procent av respondenterna med om påståendet att "judarna har för mycket makt i världen". Det visar på hur viktigt det är att samtala om dessa föreställningar. Seriestripar som Kellermans kan vara en bra utgångspunkt för sådana samtal. Det enda som sker nu är att personer som har föreställningar om att judar har särskilda förmåner får vatten på sina trötta kvarnar.

Andra som kritiserar avpubliceringen:
Sanna Rayman i SvD:s ledarblogg.
Nyheter 24 rapporterar
Luf-ordföranden Adam Cwejman på Newsmill

Uppdatering 3 (2/11): Viktigt inlägg av Charlotte Wiberg om avpubliceringen och synen på antisemitism.

Uppdatering 4 (3/11): Wiman ger uttryck för en ohållbar hållning när han intervjuas av Kulturnyheterna på svt.se. Han har rätt i sak när han uttrycker att rätten att häda är viktigt och att gruppers kränkthet i sig inte är det intressanta (tycker man det måste man också vara emot exempelvis ecce homo). Problemet här är att Wiman inte tycks vilja förhålla sig till att ett hädelsemotiv kan användas i antimuslimsk propaganda -opinionsbildning som riktar sig mot människor. De danska Muhammedteckningarna är klockrena exempel på det.

Jag noterar också att Åsa Linderborg ger sig in i diskussionen. Hon gör det genom att lyfta fram Jan Guillou som i decennier förnekat och bagatelliserat antisemitism och genom att felaktigt anklaga Björn Wiman för att "alltid varit snabb att skrika ”antisemitism” om allt möjligt". Wiman hade fel denna gång men har ofta gjort viktiga ställningstaganden i debatter som rör antisemitism. Radarparet Guillou-Linderborg , däremot, förnekar och förringar gång på gång antisemitism och de stämplar reflexmässigt seriösa diskussioner om antisemitism som försök att "tysta" kritik mot Israel (en konspirationsteori i sig).

Att Lindeborg själv ser associationen mellan Bonniers, "judarna" och makt som rimlig klargjorde hon i sitt (inte oväntade) angrepp på undersökningen av antisemitiska attityder 2006 (Brå/FLH). Då bortförklarade hon det antisemitiska i nästan varje påstående, till exempel att "judarna har stort inflytande över medierna". Linderborg skrev:

"En av artikelförfattarnas poänger är att antisemitismen bland annat avslöjar sig i påståendet att judarna har makt över media (här anger man dock inga svarstal). Men får man ifrågasätta familjen Bonniers inflytande över svenska media utan att få antisemitismmössan på sig?"

Lindeborg själv kopplade "judarnas" inflytande till Bonniers. Någon sådan koppling fanns inte i frågepåståendet. Därmot har den sortens kopplingar varit ett genomgående tema i högerextrem och annan antijudisk argumentation i Sverige sedan mellankrigstiden.

Linderborg skriver också:

"Här finns också en släng mot Sverigedemokraterna och allsköns högerdebattörer som berömmer sig av att våga ”lyfta” de förbjudna och ”viktiga” frågorna – byt ut judarna i ruta två mot muslimerna."

Visst kan den ses som en släng mot konspiratoriskt lagda främlingsfientliga men i det här fallet är det nog mer nära till hands att se det som en släng mot Linderborg själv. Kellermans seriestrip driver trots allt just med antisemitism denna gång.

Läs mer om Linderborg och antisemitism här.