måndag, oktober 27, 2008

Globalising Hatred : The New Anti-Semitism

Läste just en välskriven recension av den brittiska politikern Dennis MacShanes (Labour) nya bok om antisemitism.

Här är ett utdrag ur recensionen:

There are lots of features of US policy that foreigners, and plenty of Americans, think are misguided. But only with Israel do critics seem to assume that the White House loses all rationality and takes dictation from some extraneous, parasitical force. If the 'Israel lobby' was all-powerful, MacShane notes, it might have done something by now about Washington's solid alliance with Saudi Arabia, which is the chief exporter of an ideology explicitly dedicated to the destruction of Israel and of the Jews.

MacShane looks at the set texts of radical jihadi Islam and finds them full of abuse of Jews. He observes that the idea of an aggressive Jewish conspiracy is not a marginal strand in Islamist radicalism, but the essential premise. An ideological edifice of murderous hatred towards Jews is being erected in communities around the world and yet many people think anti-semitism is something that once happened in pre-war Europe. Worse, many left-leaning, liberal intellectuals seem to think that anti-Israel rhetoric is one of the more reasonable bits of the jihadi agenda - that on Zionism, at least, the terrorists have a point. Except that, by Zionists, al-Qaeda means Jews and its reason for hating them is that they are conspiring to control the world. Any complicity with that notion was anti-semitic in the Thirties and it still is.

Globalising Hatred is a small klaxon of a book, more concerned with raising the alarm than building a thesis. The arguments sometimes reel around giddily but are steadied on their way by solid facts. And in case you wondered, no, Denis MacShane is not Jewish. Does that make a difference to his argument?


Läs hela recensionen här.


Via Engage

4 kommentarer:

Anonym sa...

Att USA samarbetar med Saudi-Arabien - på ett gungbräde där saudierna sitter på väldiga oljereserver medan USA har ett stort överläge i vapen och industriell kapacitet - är i sig inte märkligare än att jänkarna stödde Saddam på 80-talet eller Stalin under andra världskriget. Inte om man är intresserad av realpolitik och intressen i nuet snarare än av högtidliga deklarationer.

Ingen vettig människa som diskuterar påtryckningar tror heller att "den proisraeliska lobbyn" dikterar allt som Vita huset eller media gör, visst kan MacShane ha hittat några fruitcakes som påstår detta, men det är inte dessa tomtar som är den tunga delen av debatten. Däremot är det solklar att alla amerikanska regeringar sedan 40-talet har sett Israel som sin fräsmte allierade i Mellanöstern, den som man absolut inte får svika, och det är också mycket inopportunt att publicera något som sätter Israels arme´eller politik i dålig dager.

Det där är så normaliserat att de flesta amerikaner inte ens lägger märke till denna vridning av perspektivet, dessutom tycks de överlag vara obekväma med tanken att i diplomati och förhandlingar är det viktigaste inte de högljudda utropen utan -ofta - vad som *inte* sägs, eller vad som sker i ett så att säga metodiskt dubbelspel. Den bilden har européer mycket större vana vid, eftersom vi levat med ett multipolärt statssystem runt om oss under århundraden (svenska "Ahlmarkliberaler" är amerikaner i det här avseendet, de går i taket om man pekar på att utrikespolitik inte alltid lever upp till de stolta deklarationerna).

Så därför är det oerhört mycket lättare att sälja in Israel som allierad och "broderfolk" i USA än att försöka diskutera flyktingströmmar, ömsesidig säkerhet, civilmotstånd etc. För dig är det förvisso inget problem, men om man vill förstå var konflikter och krig kommer ifrån är det ett betydande hinder.

Jonathan Leman sa...

Robert,

intressant kommentar. Bara ett par saker.

"Fruitcake" är vad jag vet ett nedsättande ord mot homosexuella. Är det så du använder det?

Du skriver:

"Ingen vettig människa som diskuterar påtryckningar tror heller att "den proisraeliska lobbyn" dikterar allt som Vita huset eller media gör, visst kan MacShane ha hittat några fruitcakes som påstår detta, men det är inte dessa tomtar som är den tunga delen av debatten."

Det finns en rad undersökningar som visar att föreställningar om att en israellobby styr USA:s utrikespolitik knappast är begränsad till ett par tomtar. Det är mer spritt än så vilket Walt & Mearsheimers pamflett visar.

Två seriösa texter om amerikas relation till Israel tipsar jag om här:
http://jonathanleman.blogspot.com/2008/08/walter-russel-mead-om-amerikanskt-std.html

Anonym sa...

Tack för bra artikel och länkar.

A-K Roth

Anonym sa...

Nej, fruitcake har ingen homo-bibetydelse för mig. Det är ungefär synonymt, med "moron", en ostädad pappskalle (en vanlig betydelse i England vad jag vet).

Det känns som en tydlig skillnad mellan amerikansk och europeisk offentlighet, sättet att tala om politik, att amerikaner så gärna ser sin utrikespolitik i normativa termer, att USA "frälser friheten" (på egen hand?) eller leder den fria världen. Det har ju funnits tillfällen när det gav en hygglig bild av vad som hände, men nästan aldrig en fullständig bild. Påpeka för en amerikan att det var ryssarna, commies, som under tre år, 1941-44, bar på 95% av bördan av direkt kamp mot Hitler, öga mot öga, på slagfältet och du får se...en del blir koleriska av att höra det. För ganska många i USA betyder det något som närmar sig ofelbarhet, och att man inte behövere räkna med någon maktbalans.

Kennedy framstår ur den synvinkeln som en ovanligt europeisk president, han insåg klart att ingen stormakt kan köra i 150 knutar rakt fram bara på sina egna motiv, sina egna ideal, och vänta sig att omvärlden ska acceptera det hela tiden (Kubakrisen visar den balansen mellan idealism och återhållsamhet väldigt tydligt). Det leder självklart till en del cyniska manövrer, men cynism och kyla på sidorna är en oundvikllig del av utrikespolitiken i en värld med kärnvapen.