Att rationalisera hat

Petter Larsson, politisk redaktör för EfterArbetet och återkommande skribent i Aftonbladet Kultur, i ett inslag i Studio ett 4/3:

"Men är det inte rimligt att söka förklaringar i Gaza-kriget? Om det nu är så att antalet hatbrott mot judar har ökat dramatiskt under 2009. Att detta åtminstone måste prövas tanken att det har med situationen i mellanöstern att göra. Jag säger inte att det på något sätt är acceptabelt. Men ska man lösa de här problemen måste man försöka söka orsakerna till dem. Annars kan man inte hantera det."

Man kan inte vara antirasist och samtidigt anse att orsaken till rasistiska hatbrott eller hat mot något grupp ligger någon annanstans än hos den som hatar eller hos den som utför hatbrott. Däremot är det inget konstigt att hävda att det som sker i Mellanöstern kan trigga en redan existerande judefientlighet och användas som en förevändning för att angripa judar.Petter Larsson, däremot, förklarar agerandet från andra judar som grundorsaken till hatet mot judar i Sverige. Det är en hållning som innebär att hatet ges någon form av legitimitet. Att den åsikten uttrycks av någon som kallar sig antirasist borde vara sensationellt.

Det är precis samma sak som de förklaringar till islamofobiska hatbrott som man kunde se (och fortfarande kan se) från en del håll i kölvattnet av terrordåd i Storbritannien och i USA. Orsaken till fientligheten mot muslimer är muslimska terrorister, hette det då. Terrordåd utförda av enstaka muslimer kan trigga igång och aktivera antimuslimska stämningar men är inte grundorsaken till hat mot muslimer. Larsson har aldrig, på samma sätt som när det gäller det antijudiska, förklarat det antimuslimska med andra muslimers agerande.

Charlotte Wiberg (som också skrivit om Petter Larssons hållning) och jag skrev följande i vår artikel i Aftonbladet:

"I Daily Telegraph (21/2) hävdade Reepalu att angreppen mot judar i Malmö var ”anti-israeliska”. Men liksom ett brott begånget av en invandrare kan utlösa en latent främlingsfientlighet kan det som sker i Mellanöstern aktivera och utlösa en latent antisemitism. Att söka orsaken till främlingsfientlighet och antisemitism hos invandrare, flyktingar och judar är dock att ge schablonbilderna och det kollektiva skuldbeläggandet, som kännetecknar alla fördomar, någon form av legitimitet."

Det vore också intressant att höra Petter Larssons kommentarer till hatet mot muslimer i Södertälje som drivit muslimska familjer på flykt från en del bostadsområden. En fråga som Sakine Madon gjort mycket för att lyfta. Kristna ungdomar med rötter i Mellanöstern har all anledning att känna ilska och sorg över vad som drabbat kristna i olika länder i Mellanöstern. Men, bland de som kommenterat situationen (som fått allt för lite uppmärksamhet) för Södertäljes muslimer finns som tur är ingen, vad jag kunnat se, som rationaliserat fientlighet mot muslimer som ett svar på hur andra muslimer på något annat ställe på jorden behandlar kristna.

Att förklara rasism på ett sätt som i praktiken innebär en rationalisering av hatet är alltid att gå rasisters ärenden. Det spelar ingen roll om det är en etniskt svensk tonåring som legitimerar sin främlingsfientlighet med att en kompis blivit rånad av en invandrare, en arabisk-svensk ungdom som förklarar sitt judehat med det som drabbat människor i Gaza eller en kristen tonåring med rötter i Mellanöstern som förklarar sin fientlighet mot muslimer i Sverige med att muslimer i Mellanöstern tvingat dennes familj att fly hit. Detsamma gäller förstås islamofobi och arabhat hos en jude vars föräldrar flytt Polen på grund av antisemitiska kampanjer under Israelkritisk flagg. Som Ungdom mot rasism brukar säga: "Rasismen är problemet!"

Samma Petter Larsson i ett inslag i gårdagens Godmorgon världen:

"Israels kritiker som inte alls alltid på något sätt är antisemiter kommer känna att de trampar på ännu mer minerad mark. Jag ska inte säga att det är syftet med det men jag tror att det är effekten. Man kommer att skrämmas att uttala sig oerhört mycket mildare om Israels krigspolitik."

Jämför detta med hur Petter Larsson diskuterar islamofobi:

"Sverigedemokraterna är spöket man enas mot. Sen är det stopp."

Larsson pekar på att det finns antimuslimska förlöpningar även inom den etablerade debatten. Det har han helt rätt i. Detsamma anser han förstås inte gäller för antisemitismen. Att, som Svante Weyler, påstå att några av Reepalus formuleringar knyter an till antisemitiska tankemönster ser Larsson som "ett ohotat lågvattenmärke" (AB Kultur 4/3) medan Larsson själv näst intill likställer Dilsa Demirbag-Sten och borgerligheten i allmänhet med Sverigedemokraterna och Europas antimuslimska rörelse. Missförstå mig inte, det finns helt klart en islamofobi i en del liberala och konservativa miljöer och en närhet till högerpopulism (se ex här och här) men den här typen av frågor är för allvarliga för så lättsinniga generaliseringar.

Pekar man på antisemitism inom det etablerade riskerar man, enligt Larsson, att ge "Israels kritiker" känslan av att de "trampar på minerad mark". Larssons "antirasism" handlar nu istället om att israelkritiska aktörer även fortsättningsvis ska kunna slippa förhålla sig till de antisemiter som finns ibland dem och som kallar sitt högst verkliga judehat för "israelktitik" eller "antisionism". Israelkritikers rätt att slippa höra om antisemitismen är alltså en viktigare fråga än det hat som får Malmös judiska befolkning att krympa. Där har vi den genompolitiserade och selektiva "antirasismen" i sitt esse.