Lisa Magnusson skriver i sin senaste krönika i Aftonbladet att man ska "ta fasta på vad sd faktiskt säger", nagelfara deras politik och inte försöka tiga ihjäl dom. Bra, en krönika där någon tar sig tid att granska Sverigedemokraterna, kanske du tänker? Glöm det. I den här krönikan blir det inget nagelfarande av Sverigedemokraterna men desto mer om elefanter, bajs och "fyllemongon".
När någon gör det som Magnusson efterfrågar (tar upp vad SD:s politiker säger) beskriver hon det som "helt klumpigt". Programserien om Sverigedemokraterna i SR-programmet Kaliber tas upp som ett exempel på hur Magnusson menar att man inte ska göra. Detta trots att man i programmet både fokuserar på vad Sverigedemokraterna säger och låter partiet komma till tals. Ett av de tre programmen ägnas till och med åt det oacceptabla politiska våld som drabbat företrädare för partiet.
Att Kaliber tar upp båtturen till Estland under vilken ledande företrädare för ett parti som är nära att komma in i Sveriges riksdag sjöng nazistiska kampsånger anser Magnusson är "löjligt". Vit makt-musiken blir i Magnussons krönika "några Palme-fientliga snapsvisor". Ledande sverigedemokrater sjöng nazistmusik där det manas till till väpnad kamp mot människor som enligt nazisterna inte hör hemma i Sverige. "Där är ingen rasism i de texterna.", lät Sverigedemokraternas partisekreterare Börn Söder meddela i SVT Debatt.
Jag börjar undra vad Lisa Magnusson och andra menar när de säger att man ska sluta "tiga ihjäl" Sverigedemokraterna samtidigt som de klagar på aktörer som granskar partiet. Är det egentligen så att man störs av att Sverigedemokraternas rasism tas upp? Vem är det egentligen som försöker "tiga ihjäl"?
Jag brukar tycka att Lisa Magnussons krönikor ofta är kloka och roliga. Den här var ingetdera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar