Publicistiskt ansvar

I sin senaste City-krönika diskuterar Charlotte publicistiskt ansvar och vad hon beskriver som "medialt överflöd".

Utdrag:

Jag vet inte hur Newsmillredaktionen har tänkt men kan föreställa mig att de sett den uppmärksamhetsekonomiska vinsten i att ge utrymme åt någon som genom sin extrema hållning är dömd att väcka intresse. Och detta är förstås en av riskerna/nackdelarna med att leva i ett medialt överflöd: att det blir de grällaste figurerna som syns och hörs, de som är lite kittlande på ett eller annat sätt, som ”väcker känslor”. Vikten av ett klokt redaktörskap har inte minskat med den situation som internet, sociala medier och allt det där åstadkommit. Kortsiktigt kanske ett enskilt forum vinner på att agera plattform åt människofientliga, odemokratiska yttringar – men på längre sikt blir vi alla förlorare i ett medielandskap där man inte bara undlåter att motverka sådana yttringar utan rentav uppmuntrar dem.

När det framställs som ett yttrandefrihetsproblem att personer som Ahmed Rami och Mohamed Omar ("obekväma" röster) menar jag att man misstar en negativ rättighet för en positiv rättighet.

Behandlar man redaktionellt rasister som vilka som helst riskerar rasistiska och antidemokratiska åsikter att uppfattas som vilka åsikter som helst. Jag var inne på det här i en kommentar för en tid sedan. Har man något problem med att debattörer som Mohamed Omar i regel inte präglar svensk mainstreamdebatt får man också beklaga att tidningar och tv i regel inte ser ut och låter som Flashback eller Nordisk.nu.