Att blanda bort korten

Charlotte Wibeg tar upp Fassbinders pjäs Soporna, staden och döden och reflekterar över hur man avfärdas från vissa håll när man reser frågan om antisemitism, då säväl som nu.

Kontroversen gäller den antisemitism som framför allt tyska judar funnit i rollfiguren "Den rike juden". Jag satte mig in rätt ordentligt i diskussionerna runt pjäsen under sjuttio- till mitten av nittiotalet i samband med att jag skrev en akademisk uppsats om mottagandet av den, och trots att jag inte kan tycka det var rätt att förhindra framförandet av pjäsen så har jag full förståelse för frustrationen hos de som riktade kritik men fann sig avfärdade av pjäsförespråkare som menade att antisemitismanklagelsen bara var ett svepskäl; ett villospår utlagt av de som inte ville diskutera det som pjäsen enligt dess försvarare egentligen handlade om, nämligen bostadsspekulation (något pjäsens "rike jude" sysslar med).
Och nu sådär femton år efteråt, efter att själv ha varit involverad i diskussioner om antisemitism i helt andra sammanhang tycker jag mig se ett klart mönster. Ständigt, tycks det, finns det de som vill styra in diskussionen på något annat, som avfärdar påvisanden av antisemitism med att de som påvisar i själva verket har en annan agenda, en dunkel och förkastlig sådan. Handlar diskussionen om förekomsten av antisemitism inom vänstern, ja då avfärdas den gärna med att de som vill diskutera sådant i själva verket är mer intresserade av att smutskasta vänstern än att motverka antisemitism. Handlar den om antisemitism som uttrycks i "antisionistisk" språkdräkt, eller som triggas av händelser i Mellanöstern, ja då vill förstås de som fokuserar på antisemitismen i själva verket förhindra "kritik av Israel". And so it goes. Högst märkligt, det hela.