Hela partiet präglas av hat mot muslimer - Gising skyller på judarna

Jag ska här komplettera mitt inlägg i SKMA-blogg om den f d Sverigedemokraten Staffan Gisings antisemtiism.

Gising försöker att utmåla SD:s islamofobi som en judisk manipulation av ett parti Gising annars hade velat kvar i. I ett nytt blogginlägg har han lagt upp en skärmdump från en facebookkonversion där han återigen understryker att det antimuslimska fokuset beror på att "herrarna med judisk bakgrund får hålla på".

Den avhoppade kandidaten hävdar också att Sverigedemokraterna sedan han gick med 2009 skett en svängning i antimuslimsk riktning. Det är helt felaktigt. Gising gick med i Sverigedemokraterna EFTER den uppmärksammade artikeln där Jimmie Åkesson utmålar muslimer som Sveriges största hot sedan andra världskriget. Åkessons formuleringar i debatterikeln i Aftonbladet väckte starka reaktioner och Gising kan knappast ha missat den. Gising kan heller inte vara obekant med att det fanns än ännu grövre retorik i såväl SD-kuriren som i den sverigedemorkatiska bloggosfären.

SD har alltid varit ett anti-muslimskt parti. Redan på 1996 uttalade sig dåvarande partiledaren Mikael Jansson såhär:

"Islam i dag utgör ett lika stort hot mot västerlandet som kommunismen gjorde när den var som starkast."

På affischer från 90-talet stod moskéer som den tydligaste symbolen för mångkultur. Sedan början av 2000-talet har det antimuslimska tagit allt mer plats i partiet. Jimmie Åkesson blev partiledare 2005 och makten flyttades från den gamla "Stockholmsbunkern" till "de fyras gäng" (Mattias Karlsson, Björn Söder, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof) i södra Sverige. Åren innan var Richard Jomshof redan chefredaktör och har låtit det antimuslimska ta ytterligare utrymme i tidningen. Där har han hävdat att islam är ett än värre hot än nazismen.

Det är flera faktorer som förklarar Sverigedemorkaternas allt tydligare inriktning på islamofobin till förmån för en mer generell främlingsfientlighet (det senare stödjer Gising fortfarande). För det första handlar det om att de antimuslimska idéerna blivit allt mer gångbara sedan elfte september. Det handlar också om en växande internationell rörelse som präglas av den sk "Eurabia"-litteraturens myter om ett arabiskt-muslimskt maktövertagande av västvärlden.

Gising försöker gång på gång i sin blogg och på facebook framställa den sverigedemokratiska antimuslimska politiken som en "judisk" manipulation signerad Kent och Ted Ekeroth. Bröderna Ekeroth gick inte med i SD för att förvandla ett icke-islamofobiskt parti till ett islamofobiskt. De och flera andra som gått med i partiet såg med all sannolikhet det redan fullt förankrade anti-muslimska i partiet som en anledning att gå med. Staffan Gisings idéer om partiets islamofobi är alltså både helt felaktiga och dessutom klassiskt antisemitiska.

Att Sverigedemorkaterna själva inte reagerat starkare mot Staffan Gisings antisemitiska idéer är knappast förvånande. Partiet har inför valet 2010 ett 50-tal kandidater med färsk bakgrund i vit makt-miljöer.

Det finns likheter mellan både dåtidens och dagens antisemitism och dagens islamofobi. Jag har diskuterat ämnet i en artikel i senaste Expo och Charlotte Wiberg har skrivit en förträfflig text om samma ämne i Expressen. Men det finns också strukturella skillnader mellan de två hatlärorna. Det konspiratoriska tänkandet med myter om judars makt och manipulationer har en särskild ställning inom antisemitismen, inom nazistiskt tänkande såväl som inom andra antisemitiska miljöer.
Det är just den sortens idéer Staffan Gising ger uttryck för.

Uppdatering 31/7:

Gising beskyller i ett nytt inlägg judar för finanskrisen:

"Och att bla judar traditonellt varit mycket framgångsrika affärs män [sic], och bla var ansvariga för Leman [sic] Brothers konkurs som faktiskt drabbade hela världen."

Wiberg bemöter Axess

Charlotte Wiberg har skrivit ett inlägg där hon bemöter Johan Lundberg på Axess. Lundberg efterfrågar citat som skulle styrka att det inte handlar om religionskritik utan om fientlighet mot människor. Wiberg tar upp citat från debatten om minaretförbudet i Schweiz som visar på frånvaron av gränsdragning mellan muslimsk extremism och islam och muslimer i allmänhet. Här är ytterligare ett från 2007:

‘We are actually at war, not just with Islamism, but with Islam itself.’

Där har vi problemet med Ayaan Hirsi Ali i ett nötskal. Att Hirsi Ali har nära band till Geert Wilders bör inte förvåna någon - de är båda nyckelaktörer i den internationella antimuslimska rörelsen. Det verkar inte påverka Axess uppenbara fascination för henne. Att en svensk kulturtidskrift istället för att fördöma hatet mot muslimer reflexmässigt går i polemik mot dem som markerar mot en av vår tids absolut giftigaste strömmingar är oroande.

Selektivt seende

Charlotte Wiberg har skrivit en mycket läsvärd artikel i Expressen Kultur om strukturella likheter mellan antisemitism och islamofobi. Utdrag:

Den debatt som förs i Sverige är mindre infekterad men likartad. På flera håll tycks man betrakta antisemitism och islamofobi som så olikartade storheter att man i själva verket kan förena en vaksamhet mot det ena med en blindhet för det andra. På Aftonbladets kultursida rasar Åsa Linderborg mot Expressens publicering av Ayaan Hirsi Ali samtidigt som hon ivrigt försvarat sin egen publicering av Donald Boströms organstölds-artikel; ett stycke text som ökat på den antijudiska ryktesfloran i världen. Från Axess-håll uppmärksammar man alert uttryck för antisemitism men ser det av någon anledning som nödvändigt att försvara Hirsi Ali mot kritik.

Johan Lundberg, Axess chefredaktör, rycker snabbt ut med en halmgubbe:

"Charlotte Wiberg fastslår att kritik mot islam och islamism är liktydig med antisemitism och rasism"

I en kommentar blir Lundberg ombedd att hitta någon formulering i Wibergs text som styrker denna tolkning. Det går naturligtvis inte eftersom Wiberg aldrig påstår något sådant.

Jag skrev om samma ämne i senaste numret av Expo (ej online). Utdrag:

Inom både den antisemitiska och islamofobiska diskursen hålls kollektivet ansvarigt för vad enskilda eller grupper av judar eller muslimer gjort. Som exempel kan nämnas hur judar kollektivt skuldbeläggs för Israels ockupation av palestinsk mark eller hur muslimer och islam sätts samman med muslimsk extremism och terror. I antisemitisk propaganda påstås judar ha lärt sig av nazisterna och anklagas för att tillämpa samma politik som nazisterna. I islamofobisk propaganda är det istället muslimerna som förvaltar arvet från Hitler och islam förvandlas från att vara en religion till en folkmordinriktad ideologi jämförbar med nazism.

Tyvärr har motståndet mot antisemitism och islamofobi i vissa fall politiserats av grupper som utger sig för att hålla den antirasistiska fanan högt. Exempelvis anser Islamic Human Rights Commission (IHRC) i Storbritannien, namnet till trots, att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är ett ”sionistiskt” påfund. Trots att företrädare för IHRC länge spridit en hätsk antijudisk propaganda var organisationen föremål för ett smickrande porträtt i Konflikt i P1 (3/10-2009).

I Norge finns en organisation som kallar sig Senter Mot Antisemitisme (SMA), som deltagit på internationella konferenser mot antisemitism. Under parollen kamp mot antisemitism sprider organisationen istället hat mot muslimer. SMA har bland annat publicerat en hyllningstext till Geert Wilders författad av en av Eurabia-litteraturens förgrundsgestalter, Bat Ye'or.

Problemen finns dessvärre inte bara bland extremister. Debatten om islamofobi och antisemitism har allt för ofta präglats av ett selektivt seende. Den brittiska sociologen David Hirsh beskrev fenomenet såhär: ”Människor som uppvisar känslighet då de identifierar och motsätter sig den ena [fördomen] är ofta fullständigt oförmögna att känna igen och motsätta sig den andra.” Det är hög tid att den selektiva antirasismen ersätts med en konsekvent antirasism.

Antisemitisk israelkritik

”Israelerna tycker ju om att göra sig till offer, världens offer. Men det dem är känsliga för, det är ju pengar. Så att om vi slutar handla av dem, och sluta handelsavtal. Där träffar vi dem närmast hjärtat”

Så uttryckte sig författaren Staffan Ekegren i ett inslag i SR Örebro 29/6. Texten på sr.se har ändrats men själva inslaget är fortfarande detsamma.

Att kritisera och vilja sätta press på Israel för att få landet att ändra sin politik är en sak. Men att anspela på antisemitiska schabloner i sin ”Israelkritik” är en helt annan. Det är just vad Ekegren gör. Föreställningen att judar har pengar ”närmast hjärtat” härstammar från den kristna medeltiden och är ett av de mest spridda och seglivade inslagen i det antijudiska tänkandet. Ekegren anspelar också på det i högerextrem propaganda vanliga påståendet att judar har en särskild offermentalitet som cyniskt används för att tillskansa sig ekonomiska och politiska fördelar. Det är inte antisemitiskt att kritisera Israel. Men att använda sig av och anspela på antisemitiska föreställningar är inte kritik av Israel. Det är rasism.

/Jonathan Leman

Inlägget har även publicerats i SKMA blogg

Robert Spencer i Visby

Skriver i Expo om Sverigedemokraternas seminarium med Robert Spencer.